Pernilla – på egna ben bland björn(ar) och delfiner
Bakom varje framgångsrik man står en kvinna. Det heter ju så i den gamla vältummade klyschan. Men hos familjen Skifs är det inte bara ett talesätt. Där regisserar fru Pernilla sin make Björns shower och så har det varit i tio år.
– Till en början aktade vi oss för att jobba med varandras projekt efter att många hade varnat oss. Men så började vi småpeta i varandras jobb. Björn skrev musiken till min barnteater "Dickson & Floyd" och han ville ha feedback på sina grejer, berättar Pernilla.
– Så när det var dags för "Back on track" bestämde vi oss; nu kör vi! Och det fungerade så bra att det inte längre fanns någon anledning att inte jobba ihop.
– Jag menar, även om vi tycker väldigt lika om det mesta så är han artisten och jag regissören och koreografen – där har vi väldigt tydliga roller. Vi vet vad han är bra på och mindre bra på.
Så några jätteavancerade dansnummer är det liksom inte läge för... skrattar Pernilla.
– Han ska göra det han är bra på och man får aldrig regissera bort Björn. Samtidigt vet jag hur mycket jag kan pressa honom och då kan det vara bra att jag känner honom så väl både som person och yrkesman.
Samtidigt som Björn Skifs show, först på Cirkus i Stockholm och därpå på turné, är Pernillas senaste uppsättning så har hon, utanför Björns värld, på egen hand satt upp ett 50-tal produktioner och uppsättningar av barnteater, pjäser, shower och musikaler. Så tiden när Pernilla "bara" var fru Skifs är sedan länge över.
– Jag har aldrig haft något behov att synas och vill inte ha den uppmärksamheten som Björn får.
Men jag skulle önska att folk i bland bättre förstod vad jag gör. Å andra sidan förstår nog inte ens Björn det alla gånger... ler hon.
Född i Kungälv växte Pernilla upp på Mälaröarna utanför Stockholm. Dansen blev tidigt hennes liv. Fotboll, simning och hästar i all ära, men det var dansen som alltmer slukade den unga Pernillas intresse. Balett, step, fridans... Och så tävlingsdansen då, jitterbugg där hon och hennes partner var bra. Och till sist – för bra!
– Ja, när vi hade vunnit varje tävling under ett helt år började det trixas med bedömningen. Sedan spelade det ingen roll vad vi gjorde – vi vann ingenting. Så första gången på SM i jitterbugg blev vi plötsligt bedömda enligt rock’n roll-regler, vilket gjorde att andra fick plaketterna, minns Pernilla. Tävlingsskorna lades med viss besvikelse på hyllan. Men inte dansskorna.
– Nä, själva dansen var fortfarande kul. Men däremot inte tävlandet.
Hon hade börjat i dansskola redan som fyraåring och sedan gått under danspedagog och i olika dansskolor. Men det var ändå under gymnasietiden, på den treåriga humanistiska linjen i Bromma som dansandet tog fart på allvar. Och mycket tack vare en vänligt sinnad rektor.
– Ja, jag lyckades genom honom att få specialtillstånd att i princip komma och gå lite som jag ville andra året eftersom jag och en dansgrupp då åkte runt och gjorde mycket firmajobb och liknande. Men efter att ha tentat sig kvar sjönk betygen efterhand och hon hoppade av efter andra året.
– Jag kände att jag måste haka på tåget – det här var min chans och tack och lov hade jag också förstående föräldrar som stöttade mig.
Visst hade tanken slagit henne att börja på Balettakademins utbildning. Men mer än till några så kallade klasser på akademin blev det inte och i stället gick hon sina egna vägar med högtflygande planer. Samtidigt hade hon redan som 17-åring fått prova på att arbeta som regi- och koreografassistent – något som hon då inte visste hur stor betydelse det skulle få.
För sex år senare, vid 23 års ålder, kom dråpslaget. Efter att ha under flera år ha dragits med förslitningsskador i höften och en trasig fot fick hon beskedet: Du kan inte fortsätta dansa!
– Just då kände jag bara sorg över att inte kunna få göra det som jag älskade allra mest, att få dansa. Och samtidigt kom förstås osäkerheten: Vad ska jag nu göra resten av livet?
Då hade hon två år tidigare, 1986, genom jobbet, träffat Björn i samband med en cancergala. Några månader senare skulle Björn hålla i ett underhållningsprogram i tv och såg till att Pernilla blev en av dansarna. Och på den vägen är det, där sönerna Oliver och Jonathan, i dag 22 respektive 19 år, så småningom kom till världen och gjorde att paret Skifs fick turas om att arbeta och vara hemma och passa barn.
Men 1990 klev Pernilla på allvar in i den värld som skulle bli hennes nya framtid när hon blev tillfrågad att sätta upp barnteatern "Folk och rövare i Camomilla stad" på Öland.
– Först var det tänkt att jag bara skulle vara projektledare, men när ingen regissör kunde så fick jag ta den rollen själv också.
Då hade hon nytta av att ha jobbat just som regi- och koreografassistent i bland annat "Annie" och "Pinocchio". För nu började det rulla på ordentligt. Pernilla köpte in rättigheterna till att skriva egna manus till böckerna om "Pettson & Findus" och bearbetade dem. Men snart var böckerna slut.
– Då fick jag tillstånd av originalförfattaren att skriva egna historier och manus om "Pettson & Findus".
Men tanken slog henne till slut: Varför betala rättigheter för figurer när hon själv skrev historierna?Svaret blev: "Dickson & Floyd" – två detektiver och framför allt, egna karaktärer.
Uppsättningarna följde nu slag i slag. Lokalrevy i Nybro, mer barnteater och så familjeföreställningarna med Astrid Lindgren-pjäser på Göta Lejon, "Madicken" 1992 – som aldrig tidigare hade satts upp – "Karlsson på taket" 1993 och "Saltkråkan" 1994.
Men efter åtta år i Stockholm, på Öland och i Kalmar blev det alltmer pjäser och musikaler och mindre barnteatern. Och under de senaste tio åren har det varit mest shower och konsertshower.
– Fast jag kan fortfarande få förfrågan om barnteater så det hänger kvar. Jag har bara inte haft tid med det också. Samtidigt är det alltid en stor utmaning och då inte minst att jobba med barn. Som regissör och koreograf har Pernilla alltid varit intresserad av helheten. Inklusive scenografin.
– Jag har alltid en vision om hur jag vill att det ska bli och därför brukar jag tidigt stämma av med scenografen att ritningarna motsvarar bilden som jag ser framför mig.
– Men i bland måste jag faktiskt övertyga och överbevisa dom andra. Jag kommer ihåg "Back on track" när jag hade en idé om att alla skulle spela gitarr. De i bandet tyckte nog att jag var dum i huvudet, men jag lyckades få igenom det och det blev ett riktigt kul nummer.
– För jag tänker show och då behöver det musikaliskt inte låta världsbäst medan bandet naturligtvis tänker musikaliskt. Så när du hör en låt som du ska arbeta med så...?
– Ser jag och målar jag upp bilden framför mig. Inte enbart musiken utan även texten. Det handlar om ljus, arrangemang och vilken känsla den framkallar. Då går tankarna igång direkt, där det också handlar om vad jag inte vill se och hur jag ska få publiken att titta på det som jag vill.
– Och där är ljussättningen oerhört viktig. Mycket viktigare än vad folk nog tror.
Många uppsättningar har passerat revy genom åren. Men några har ändå fått en lite speciell plats i Pernillas hjärta. Dels delfinshowen i Kolmårdens djurpark som hon regisserade 2002-2004.
– Vi satt på en krog på Mallorca, jag, Björn, Johan von der Lancken och en av delägarna på Kolmården som berättade att man ville förnya delfinshowen. Jag sparkade Björn på benet för det ville jag verkligen göra, men jag kunde ju inte gärna fråga själv!
– För om jag inte skulle pyssla med det jag gör i dag ville jag bli delfintränare.
Pernilla blev, i vilket fall som helst, erbjuden och tackade naturligtvis ja direkt. Sedan vidtog ett långt och tidsödande arbete på upp emot ett år från att hon första gången träffade delfinerna och tränarna till att showen var färdigrepeterad och klar.
– Det handlade mycket om att lära känna delfinerna, hur de fungerar, hur fort de lär sig nya saker och att belöningen alltid var fisk. Delfinariet byggdes om. En takrigg med ljus sattes upp, en 30 meter lång vattenridå skapades och en tekniker körde ljus och ljud där tidigare tränarna själva hade ansvarat för all teknik.
– Jag lärde mig alla tecken, men själva träningen fick tränarna stå för. Men det var fascinerande att se hur olika individer alla 17 var. Inte minst Flip som var en fantastisk personlighet, men som tyvärr dog för några år sedan. Vi körde träning i 20-minuterspaus och att arbeta med delfiner var som att jobba med barn, är det inte kul längre så struntar dom i det. Men det var en fantastisk tid.
"Speldosa" fick också en speciell betydelse för Pernilla – en uppsättning från 2000 och fyra år framåt på Olnispagården i Sälen som till en början var tänkt att bli en form av Himlaspelen med Gustaf Wasa som återkommande tema.
– Vi tittade på projektet, men fick inte till det. I stället fick vi en idé att göra en musikalisk föreställning med mer än den vanliga svenska pop- och schlagermusiken. Det var visor, Bellman, Povel Ramel, Cornelis Vreeswijk och så vidare. Men även Kent och modern svensk musik med Herman Lindqvist som historisk ciceron. Även dansnumren skulle utgå från den svenska traditionen som exempelvis schottis.
– Ja, det var mycket folkdans, men i klädd showkostym, inflikar Pernilla.
Och så blev det. 7 000 personer per föreställning kom varje sommar till gården där Gustaf Wasa en gång hade övernattat. Och fick första året se Björn Skifs, Helen Sjöholm, Marie Bergman och Janne Åström ihop med Svenska Lyxorkestern. Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson, Martin Stenmarck, Claes Eriksson var andra artister som sedan medverkade, men mest speciellt var det andra året.
– Ja, då hade vi Povel Ramel och Hasse Alfredson på samma scen – det var fantastiskt, minns Pernilla.
Men efter fyra år var det över. Trots enorm succé.
– Vi hade gärna fortsatt, men den förra Cirkus-showen 2004 kom emellan. Det gick helt enkelt inte att göra båda delarna.
I somras arbetade Pernilla med "Röster för Östersjön" på Åland och "Omaka par" i Linköping och Norrköping. Och som den idéspruta hon är ligger naturligtvis fler uppsättningar i pipelinen.
– Östersjöfonden vill att jag ska komma till Åland igen. Men jag har andra idéer också. Bland annat funderar Björn och jag på att turnera på Göta kanal, där man har scenen på en pråm som stannar till vid vissa stopp och att hela gänget sedan bor på följebåtar. Men det är tydligen väldigt dyrt det där.
– Så det är lite samma sak som när jag ska måste övertyga producenten i en show. Visst, det kommer att kosta. Men det är det värt.
Jan-Owe Wikström
FAKTARUTA
Pernilla Skifs
Ålder: 45 år.
Familj: Maken Björn, sönerna Oliver, 22, Jonathan, 19.
Bor: Villa i Haninge.
Yrke: Regissör och koreograf.
Uppsättningar: Allt från barnteater, familjeföreställningar,
delfinshower och pjäser till musikaler, konserter och konsertshower.
Senaste föreställningen: Björn Skifs show.
